Johannastumpan

Så har jag inte skrivit blogg på snart två år tror jag. Livet kom liksom i vägen. Och det är okej. Har väntat på känslan att vilja skriva igen. Och den slog till nu. Den har slagit till tidigare så många gånger, men då har jag alltid skrivit något i tankarna och sedan bara släppt det. Kanske ett eget sätt att bearbeta dagar, stunder, händelser. Ja livet. Men jag vill skriva, försöka berätta hur vi har det. Hurudant det är att leva mitt i en förändring. Detta är trots allt en blogg om expatvardagen och det expatlivet lever vi ännu. För (har tappat räkningen) 7 år sedan flyttade vi till Saudi, sedan Kina och nu bor vi i Danmark.

Vad har hänt under dessa år då. Ja vi har blivit fem. Lilla Stella föddes i juli i år. Tänk, tre barn! Men det är härligt och det går riktigt bra fast det är mycket.
Och ett halvt år innan Stella föddes kom corona. Det isolerade livet. Igen. Det jag har varit mest ledsen över. Känt en sorg och varit arg över att vi gjorde ett stort beslut om att efter åren i Saudi och i Kina som VAR isolerande (har kanske förstått det först nu), så flyttar vi till DK för att vara nära hemma, men ändå borta. För att få leva fritt. Inga restriktioner, inga visum, ingen rädsla för dålig luft och att måsta använda ansiktsmask när man går ut. Att få köra bil o få köra vart vi vill. Och så är vi plötsligt mera isolerade än någonsin. Dagen då gränsen och skolorna stängde här i DK och några veckor senare i Finland så kände jag bara en massa dejavu känslor. Det var något väldigt väldigt bekant över att beställa mat från online supermarketen och måsta göra det bästa av att vara inomhus varje dag. Det var också något bekant och något ”safe” med det. Vi anpassade oss direkt och tyckte inte alls det var så jobbigt. Visst låter det lite crazy!
I Saudi och Kina hade vi ändå lyckan att kunna välja. Vi kunde exit landet när vi ville, åka hem till Finland eller på semester. Ta en paus. Det var mest bara en fråga om pengar och semesterdagar. Bara beställa en biljett. Vilken lyx! Nu kan vi inte det. Och ingen annan heller. Så om någon nu frågar hurudant det var att bo i Saudi och i Kina så kan jag säga att det var som under corona. Känslan av att vara isolerad. Men här har vi ändå turen att få gå ut och andas frisk luft och röra oss fritt. Himlen är blå! Det känns ganska ensamt dock då ingen kan komma och hälsa på. Det är kanske det svåraste. Att vi inte kan exit när vi vill.

Ja vilka år det varit. Men all in all så är allt nog riktigt bra. Vi mår bra. Det är huvudsaken. Graviditeten var igen helt horribel, med illamående och anemi och depression och foglossning och whatnot. Liksom allt, men babyn mådde bra. Födseln gick bra och är tacksam för att vi alla mår bra. De ville att babyn och jag skulle stanna 2-3 dagar på sjukhuset för att vi skulle ta igen oss (moderkakan var stuck så jag var en tur till operationssalen) men vi ville hem genast för det kändes osäkert med viruset. Inte alla läkare och sjuksköterskor bar munskydd när de kom in i vårt rum och tvättade heller inte alla gånger händerna. De tyckte att smittotalet var så lågt men det kändes bara fel. Den känslan kommer jag aldrig glömma. Jag ville bara ha hem oss alla till vårt säkra hem och stänga ute alla hot.

Vi flyttade för ett år sedan ut på ”landet” till en by vid kusten som heter Skodsborg. Först tyckte jag det var långt borta och mörkt och ensamt. Liksom vad har vi gått och gjort?! Vi känner ju ingen här och det finns bara en matbutik. Men så kom våren, ljuset och vi har egen gård, utsikt över havet till Sverige och barnen går i samma härliga skola i Hellerup 10 km härifrån (där vi bodde förut) och bilvägen kändes heller inte mera så lång. Under våren så var vi alla hemma under lockdown i SÅ många veckor då allt var stängt, men det gjorde också att vi lärde oss tycka om det. Att bara vara tillsammans. Så kom sommaren och vi fullkomligt älskar att bo i denna lilla by med vacker natur, kusten och alla gästhamnar. Corona har gjort att vi njuter mera av vardagen än förr och tar inte saker för givet. Hoppas jag! Vi räknar dagar tills vi får ett vaccin och försöker samtidigt vara tacksamma för den tid vi har just nu och inte vara på stand by.
Vi har också lärt känna mera människor både expats via skolan och lokala via jobb och min pilatesutbildning och danska mammagrupp, än vi gjorde under det första året. Eller de som jag lärde känna första året flyttade bort. Det känns ännu idag. Jag hatar att säga hejdå.

Jag tycker att vi sådär överlag har anpassat oss ganska bra det här andra året. Första året var nog jobbigt. Jag hade svårt att släppa vår vardag i Kina och saknade det så. Varför flyttade vi? Lämnade alla bekanta rutiner? Vännerna? Dagiset. Lät inte mig sörja det utan körde på och tänkte att jag nog klarar mig här. Så lät jag mig äntligen vara ledsen över det och försökte acceptera att det tagit slut, men att vi alltid kommer ha det ändå. Alla vänner och upplevelsen kommer finnas kvar fast vi inte bor kvar.
Jag trodde också hela tiden att DK skulle vara som ”hemma”, men det är det nog inte. Tog ett tag för mig att förstå det. Annat språk och annan kultur. Annan mat i matbutiken. Eller så är det vi som bott borta från Norden så länge? Hursomhelst så har det den senaste månaden blivit mycket enklare att vara här. Jag har i olika situationer den senaste tiden märkt att jag faktiskt förstår ganska mycket danska och att det kanske inte är så svårt ändå. Jag kunde kommunicera med mammagruppen utan att byta till engelska. Beslutet att gå en 2-3 årig pilatesutbildning här och måsta göra det till en daglig rutin. Jag hittar till pilatesstudion utan gps och känner mig som hemma där. Och den stunden jag insåg allt detta insåg jag också att jag kände en liten lycka av att ha hittat rätt. Att passa in. Att vara en i ”gänget”. Att höra någonstans. Det är viktigt. Men man måste ta tag i det själv. Våga känna. Så istället för att kämpa emot och vara rädd för att en dag måsta säga hejdå, så ska vi leva nu. Göra det bästa av det vi har. Våga känna. Vem vet, kanske vi stannar.
Det blev lite filosofisk, men är glad att jag skrev igen. Tänker att det kanske finns en annan expat därute som förstår. ❤️

Förändringar är skrämmande. Stora stygga som mullrar i fjärran – ja så kan man tänka och så har jag tänkt en längre tid, att jag VILL, vill flytta från Shanghai, men ändå INTE VILL. Jag vill bort från den obehagliga skitluften, men inte bort från vår safe-vardag med alla rutiner och alla härliga vänner som det senaste 6 månader kommit oss väldigt nära, som en stor familj som alla tar hand om varandra då allas familjer är långt borta. Men så kan man också tänka att en förändring är en utmaning och det SKA kännas lite obehagligt, det är okej, för då skruvar vi på oss och måste förflytta oss ur vår comfort zone och kan växa och utvecklas. Det är bra och inte farligt. Det är också enkelt att svälja och skuffa undan förändringar, man borde ta tag i, dricka eller äta något gott istället för att inte behöva ta tag i det eller lägga sig i soffan med täcket över huvudet och tänka att imorgon ska jag, men inte idag. Så är det då en tisdag i slutet av november 2018 och vi är färdigpackade på ett hotellrum i Dubai dit vi flög från Shanghai i lördags. Med 8 väskor och två barn tidigt tidigt då compoundet ännu sov, vinkade vi hejdå till vårt hus. Hela den sista veckan var kul, men nog lite sorglig. Alla hejdån var inte alls roliga, även om jag vet att vi ses igen. Vi flyttade alltså från Shanghai och mellanlandade några dagar i Dubai – för att kunna andas ut en stund men också få en liten inblick i kulturgrejs från Jeddah som på något sätt tog slut för abrupt för mig. Spendera tid med familjen och nästan ha en liten familje- utvärderingsworkshop. Vi har pratat och pratat oss igenom allt möjligt, planerat nästa år och funderat på hur vi ska inreda vår lägenhet osv och känner oss nu starka, glada och redo för att flyga till Köpenhamn imorgon. Vi har simmat, ätit gott men hälsosamt, rört på oss, sovit ordentligt i Sofitel hotellets sköna sängar och lekt en massa. Besökt ett akvarium då det regnade (!) och så en souk där vi köpte en tavla som påminde om Jeddah. Alla är så otroligt vänliga här. Så det är så jag tänker att förändringar är, skrämmande javisst, men sköter man om sin bas, sin grund, sin hälsa och sina relationer, ser till att ha en god sömn, så står man stadigare på marken och kan ta sig an utmaningen mycket bättre. :)

En mamma här på compoundet håller PiYo-timmar (en blandning av pilates och yoga i smabbt tempo) men jag kan bara gå på torsdagskvällstimmen om T är hemma och lägger barnen 18:30. Det finns inga andra gym/yogastudion här i närheten så om det ordnas något i klubbhuset är det liksom Wow! Så jag frågade henne om hon också kunde ha en mamma-baby timme på dagen med fokus på att bygga upp sin core igen, yoga och stretching för mera flexibilitet och så att det inte är fast vid om man har barnvakt eller dagis för att ta hand om sig själv. Sagt och gjort nu en vecka senare lade hon till en timme för oss mammor med barn hemma och den var perfekt! Teddisen sov halva timmen och när han vaknade underhöll han sig bra med en liten leksak. Intresset är stort så det kan hända att hon lägger till en till timme en annan dag också. Verkligen viktigt att skapa utrymme, tid och investera i att ta hand om sig själv. Yay, jag har mått toppen hela dagen! :)

Så hoppar vi framåt ett halv år eller så. Till en helt vanlig tisdag i september. Vanlig vardag med ett litet strössel över av olika förändringar på gång. Tuomas är på jobbresa i 10 dagar (phuust!!) ä, så är vi hemma en dag, så flyger vi till Kalifornien på Golden week/October holiday för 10 dagar och så fem dagar efter vi har kommit hem kommer flyttfirman och packar ihop vårt hus. För det har blivit dags att röra på oss igen i slutet av november. Vart tänker jag spara att berätta lite senare. Men tidigare än om ett halv år, haha!

Imorse då Ted och jag fört Filippa till dagis så bestämde jag mig för att promenera hem och via matbutiken. Är lite trött på promenaderna runt runt compoundet och på att online matshoppa. Det kändes riktigt vuxet men lukten från fiskdisken fick mig nog att snabba på lite. Man vänjer sig vid det mesta men det har jag nog inte vant mig vid det minsta under dessa tre år här. Usch usch usch.

Sedan promenerade vi hela 3 km hem i 33 grader och 80 % luftfuktighet. Svettigt. Men det har vi vant oss vid. Hoppas dock det snart skulle bli lite svalare. Och att luften hålls så bra som den varit ännu några månader. Det verkar tyvärr gå upp just nu till 130 men det ”gör inget” för Filippa har blivit så stor att hon har eftermiddagsaktiviteter efter dagis. Zumba for kids. Skönt att två dagar i veckan har lite längre program. Det jobbigaste som finns typ är att måsta häcka inomhus en hel dag/eftermiddag på grund av dålig luft.

Vår lilla lillis rör redan på sig. Vart tog tiden vägen. :)